Inkbash
Jag skickade in ett bidrag till en drömtatuering under Stockholm Inkbash i slutet av augusti. Tungt, ju!
Intervallträning
Ibland måste det till något riktigt förjävligt för att man ska vakna till. För mig var det när jag kände hur styrkan rann ur mig, med blodsmak i munnen och sökandes efter syrepartiklar i luften. Jag ramlade nerför backen, skamsen och slutkörd. Hånskrattet. De fyra äldre männen som häcklade mig. Att skrika "men du är ju ung för fan!" när jag kryper upp för backen på alla fyra gör ingenting bättre. Ingenting.
Min löparkamrat menade att allt "sitter i huvet", vilket jag vägrar tro på. Det enda som "sitter i huvet" är allt det slem som bildas och som gör att jag harklar och spottar som en 75-årig rökare. Vissa kanske blir peppade av att folk hånskrattar och påpekar att man är sämst. Det kanske är det som kallas "vinnarskalle"? Jag har i så fall ingen vinnarskalle. Blir bara sur och sätter mig ner och tjurar istället.
Pinsamt var det i alla fall och det fick mig att inse vilken jävla dålig form jag är i. Ut och kuta nu din slashas. Så tänker jag i alla fall.
Min löparkamrat menade att allt "sitter i huvet", vilket jag vägrar tro på. Det enda som "sitter i huvet" är allt det slem som bildas och som gör att jag harklar och spottar som en 75-årig rökare. Vissa kanske blir peppade av att folk hånskrattar och påpekar att man är sämst. Det kanske är det som kallas "vinnarskalle"? Jag har i så fall ingen vinnarskalle. Blir bara sur och sätter mig ner och tjurar istället.
Pinsamt var det i alla fall och det fick mig att inse vilken jävla dålig form jag är i. Ut och kuta nu din slashas. Så tänker jag i alla fall.
Hjärta?
När jag startade den här bloggen basunerade jag storslaget ut att jag skulle skriva väldigt mycket om hockey, och framförallt då om mitt kära MoDo. Så här skrev jag:
"Det kommer alltså handla om:
Det har inte blivit så mycket om Tääventyr (haha) på senaste, mestadels för att de inte kan utföras i något annat sällskap än just dessa "andra snubbar". Utan dessa blir det inget Tääventyr. Om man har tur så blir det bara ett hederligt Äventyr nuförtiden. Inget fel med det, men något Tääventyr är det inte.
Det har inte heller blivit så mycket om MoDo. Och detta av helt förklarliga skäl. Jag skäms lite för dem. Inte så mycket så att jag abdiker från epitetet "modoit", men tillräckligt för att jag inte ska känna någon lust att skriva ut mitt följande av detta lag. När nu SM-Finalen spelas mellan Skellekteå AIK och Färjestad BK och jag istället får vara nöjd med att MoDo höll sig kvar i högsta serien känns det lite, ja vemodigt kanske? För fyra år sedan var det vi som var där i finalen som ett otippat norrlandslag och nu får man vara nöjd med att Ångermanland fortfarande representeras i Elitserien. Det är, minst sagt, en otrevlig utveckling som jag hoppas förändras nu. Aldrig kvalserien igen.
"Det kommer alltså handla om:
- Utdrag ur de legendariska kvällarna som lär komma när jag och ett antal andra snubbar fortsätter våra Tääventyr ( = äventyr med inblandning av alkohol)
- Min enda älskare (älskarinna kanske är ett bättre val): The Heart of Hockey - MoDo"
Det har inte blivit så mycket om Tääventyr (haha) på senaste, mestadels för att de inte kan utföras i något annat sällskap än just dessa "andra snubbar". Utan dessa blir det inget Tääventyr. Om man har tur så blir det bara ett hederligt Äventyr nuförtiden. Inget fel med det, men något Tääventyr är det inte.
Det har inte heller blivit så mycket om MoDo. Och detta av helt förklarliga skäl. Jag skäms lite för dem. Inte så mycket så att jag abdiker från epitetet "modoit", men tillräckligt för att jag inte ska känna någon lust att skriva ut mitt följande av detta lag. När nu SM-Finalen spelas mellan Skellekteå AIK och Färjestad BK och jag istället får vara nöjd med att MoDo höll sig kvar i högsta serien känns det lite, ja vemodigt kanske? För fyra år sedan var det vi som var där i finalen som ett otippat norrlandslag och nu får man vara nöjd med att Ångermanland fortfarande representeras i Elitserien. Det är, minst sagt, en otrevlig utveckling som jag hoppas förändras nu. Aldrig kvalserien igen.
Adrenalinet ska ha sitt
Igår hade jag tänkt skriva att jag var på fredagshumör. Föreläsningen var klar, jag hade max en timme kvar av pluggandet och jag hade vetskapen av att min lille vän, som var på besök, befann sig i Köpenhamn i jakt på billig öl. Jag föreställde mig att vi skulle sitta i soffan, dricka dansk öl och lyssna på bra musik. Allt som behövs för en lyckad kväll det vill säga. Nu i efterhand kan jag säga att jag skulle ha blivit besviken om det där inlägget skulle ha skrivits. Istället för en lugn och skön fredag-fast det inte är fredag-utveckling av kvällen slutade det med att jag låg och kved av ett strypgrepp. "Jävlar, vad har han nu råkat ut för" kanske någon tänker nu men det låter värre än vad det var.
Ni vet en sådan hybris som bara pubertala tonårskillar kan ha? En sådan känsla av att allt är möjligt och att ingen kan stoppa en, speciellt inte när det kommer till styrka och mod. En kukmätar-mentalitet helt enkelt. En sådan hade jag i går natt. Och det resulterade i att jag hade båda mina rumskamrater samt min gäst över mig. Brallisen var oundviklig och strypgreppet var framme.
Min ena rumskamrat är visserligen kort, liten och ser ganska timid och snäll ut. Han är dock en regelbunden gymmare och har större biceps än vad jag har lår, typ. Han är väldigt medveten om att han är stark och granskar mig gärna med spelad föraktfullhet, fnyser lite och skrattar när jag går i linne. "Vad är det för snören du har hängandes längs din kropp?". Jag vägrar dock acceptera att han i teorin troligtvis skulle kunna skrynkla ihop mig till en liten boll och jag tänker att jag trots allt har 20 centimeter på honom, "jag behöver bara lägga mig på honom så är han färdig". Stämningen de senaste veckorna har således varit lite bufflig och när väl alkohol kom med i bilden var det bara en tidsfråga innan vi skulle göra slag i saken och mäta krafter.
Som redan sagt slutade det med att jag hade tre fullvuxna män (jag skulle naturligtvis fortsätta min hybris mot de två andra i lägenheten..) över mig vilket resulterade i en halvtrasig soffa och att jag i dag har galet ont i axeln och ryggen.
Jag tar med mig en sak från gårdagskvällen: Jag gav i alla fall inte upp förrän jag blev trippelt övermannad. Det är i och för sig en klen tröst för smärtan i min axel.
En sak till: Fy fan vad roligt det var.
Ni vet en sådan hybris som bara pubertala tonårskillar kan ha? En sådan känsla av att allt är möjligt och att ingen kan stoppa en, speciellt inte när det kommer till styrka och mod. En kukmätar-mentalitet helt enkelt. En sådan hade jag i går natt. Och det resulterade i att jag hade båda mina rumskamrater samt min gäst över mig. Brallisen var oundviklig och strypgreppet var framme.
Min ena rumskamrat är visserligen kort, liten och ser ganska timid och snäll ut. Han är dock en regelbunden gymmare och har större biceps än vad jag har lår, typ. Han är väldigt medveten om att han är stark och granskar mig gärna med spelad föraktfullhet, fnyser lite och skrattar när jag går i linne. "Vad är det för snören du har hängandes längs din kropp?". Jag vägrar dock acceptera att han i teorin troligtvis skulle kunna skrynkla ihop mig till en liten boll och jag tänker att jag trots allt har 20 centimeter på honom, "jag behöver bara lägga mig på honom så är han färdig". Stämningen de senaste veckorna har således varit lite bufflig och när väl alkohol kom med i bilden var det bara en tidsfråga innan vi skulle göra slag i saken och mäta krafter.
Som redan sagt slutade det med att jag hade tre fullvuxna män (jag skulle naturligtvis fortsätta min hybris mot de två andra i lägenheten..) över mig vilket resulterade i en halvtrasig soffa och att jag i dag har galet ont i axeln och ryggen.
Jag tar med mig en sak från gårdagskvällen: Jag gav i alla fall inte upp förrän jag blev trippelt övermannad. Det är i och för sig en klen tröst för smärtan i min axel.
En sak till: Fy fan vad roligt det var.
What's the difference between yoghurt and Australians? At least yoghurt starts with a little culture
Man kan ju tycka att en helg baserad på lugnt och rofyllt samkväm skulle ha utvilande effekt. Istället sov jag 13 timmar i natt och vaknade efter klockan 1400 i tron att det åtminstone var 3 timmar tidigare. Denna anomali resulterade i att jag var tvungen att sitta och plugga mellan 1800 och 2300 ikväll, vilket inte heller det hör till det vanliga. När jag satt på ett café och åt min middag bestående av en brödbit med fetaost och tsatsiki på, drack kaffe och försökte läsa ut 400 sidor så snabbt som möjligt, upplevde jag något som jag själv blev förvånad att jag blev irriterade över. Bredvid mig satt en påg och en tös, baserat på det jag överhörde så var det fråga om en regelrätt "träff", och pratade högt om mode och skillnaden på svenska och amerikanska kläder. Till historien bör förtäljas att samtalet utspelades på engelska eftersom tösen i fråga var amerikan. Själva samtalets ämne skulle kunna ha varit det som irriterade mig; mode är bara ännu ett sätt att försöka särskilja sig från mängden men alltid misslyckas eftersom du aldrig är ensam om att veta vad som är "inne", det har Stefan Persson sett till, men det var pågen i detta sällskap som irriterade. Jag har ingen aning om vem han är, vilken historia han har bakom sig eller vad han äter till frukost, men genom att han vid ett tilfälle pratade med en annan cafégäst fick jag reda på att han är svensk. Problemet: Han pratade engelska med en australiensisk dialekt. Jag frågar mig varför? Varför låter han som Mick Dundee när han pratar engelska men som Henrik Larsson när han pratar svenska? Detta har alltså den jäveln valt.
I skolan blev man tvingad till att vara konsekvent, antingen pratar du med amerikanskt eller brittiskt uttal - blanda aldrig! Men det skedde aldrig att du fick en tillsägelse för att du blandade in australiensiskt uttal. Detta helt enkelt på grund av att ingen vet hur det uttalas förrän man hör det. Därför uppstår inte heller situationer där man måste klarifiera om det är brittiska eller australiensiska man talar. Men här har vi en livs levande svensk som pratar med en amerikan och väljer att göra det med aussie-uttal. Varför? Jag bryr mig inte om han spenderat några veckor i Brisbane eller Sydney, det är fortfarande inte normalt att han pratar på det viset.
Jag fick helt enkelt höja volymen på musiken för att klara av den fortsatta studietimmen. Ironiskt nog är det Raised Fist med låten "Silence Is The Key" som strömmar ut ur mina hörlurar. Kunde inte ha passat bättre. Hur det kan komma sig att man väljer att skrika ut budskapet att tystnad är värt guld slår mig dock i skrivande stund. Ironin möter mig för andra gången idag. Gällande samma låt. Ironiskt.
I skolan blev man tvingad till att vara konsekvent, antingen pratar du med amerikanskt eller brittiskt uttal - blanda aldrig! Men det skedde aldrig att du fick en tillsägelse för att du blandade in australiensiskt uttal. Detta helt enkelt på grund av att ingen vet hur det uttalas förrän man hör det. Därför uppstår inte heller situationer där man måste klarifiera om det är brittiska eller australiensiska man talar. Men här har vi en livs levande svensk som pratar med en amerikan och väljer att göra det med aussie-uttal. Varför? Jag bryr mig inte om han spenderat några veckor i Brisbane eller Sydney, det är fortfarande inte normalt att han pratar på det viset.
Jag fick helt enkelt höja volymen på musiken för att klara av den fortsatta studietimmen. Ironiskt nog är det Raised Fist med låten "Silence Is The Key" som strömmar ut ur mina hörlurar. Kunde inte ha passat bättre. Hur det kan komma sig att man väljer att skrika ut budskapet att tystnad är värt guld slår mig dock i skrivande stund. Ironin möter mig för andra gången idag. Gällande samma låt. Ironiskt.
Tänk om/Gör om/Tänk rätt/Gör som jag
I den bästa av världar skulle alla följa mitt humör. När jag är glad skulle alla andra vara glada och när jag är sur skulle alla andra vara sura. Man vill inte umgås med folk som är buttra när man själv är på bra humör och man vill inte att någon är på bra humör när man själv är butter. Enkel logik av missunnsamhet.
Tyvärr verkar inte logiken vara verksam så ofta. Den var inte det i fredags i alla fall. Och en sak är säker: Det är väldigt trist att vara taggad när ingen annan är taggad. I min värld kan jag dock tycka det är märkligt när folk inte är taggade på en fredag och det vankas dubstep-afton. Att folk inte börjar sippa på rom där vid halv sex-snåret och slänger på den bästa dubsteppen är för mig märkligt. Att folk inte klarar av att livnära sig på öl och musik under en kväll är också märkligt. Enligt mig.
Det värsta med sådana kvällar är dock de personer som till en början är taggade och hetsar andra om att "tagga till" men sedan tvärt slutar med allt och bestämmer sig för att dra sig tillbaka. Klarar du inte av att vara taggad en hel kväll ska du inte tagga från första början.
Det slutar med att jag står själv där på dansgolvet tillsammans med några sunkiga anarkistbrudar. En öl till och till och med Max Peezays halvdana hiphop låter bra. En öl till och jag får för mig att den där halvsunkiga anarkofeministen faktiskt ser rätt trevligt ut. En öl till och jag inser att det inte är en bra idé och lämnar lokalen. Svarttaxin rullar förbi och en kvart senare filosofierar jag över hur bra kvällen kunde ha blivit. Bara folk skulle vara som jag.
Tyvärr verkar inte logiken vara verksam så ofta. Den var inte det i fredags i alla fall. Och en sak är säker: Det är väldigt trist att vara taggad när ingen annan är taggad. I min värld kan jag dock tycka det är märkligt när folk inte är taggade på en fredag och det vankas dubstep-afton. Att folk inte börjar sippa på rom där vid halv sex-snåret och slänger på den bästa dubsteppen är för mig märkligt. Att folk inte klarar av att livnära sig på öl och musik under en kväll är också märkligt. Enligt mig.
Det värsta med sådana kvällar är dock de personer som till en början är taggade och hetsar andra om att "tagga till" men sedan tvärt slutar med allt och bestämmer sig för att dra sig tillbaka. Klarar du inte av att vara taggad en hel kväll ska du inte tagga från första början.
Det slutar med att jag står själv där på dansgolvet tillsammans med några sunkiga anarkistbrudar. En öl till och till och med Max Peezays halvdana hiphop låter bra. En öl till och jag får för mig att den där halvsunkiga anarkofeministen faktiskt ser rätt trevligt ut. En öl till och jag inser att det inte är en bra idé och lämnar lokalen. Svarttaxin rullar förbi och en kvart senare filosofierar jag över hur bra kvällen kunde ha blivit. Bara folk skulle vara som jag.
Fury Whip
Lukten och värmen man möts av efter tre timmar är som en vägg. Med jämna mellanrum måste dörren öppnas, men det räcker inte för att det ska bli cirkulation, utan hela huvudet måste stickas ut i korridoren för att andas in frisk luft. Frisk luft som har lukten av cement och nybyggda lokaler. Det är i alla fall bättre än svett och instängdhet.
Studiecirkeln har döpts till "Kritiskt musikskapande". Tre deltagare krävs för en studiecirkel och redskapen denna gång är gitarr, bas och trummor. För cirka ett år sedan diskuterade trummisen och gitarristen med varandra om möjligheten att kunna använda det gemensamma intresset, samt den liknande historien av detta musicerande, till att skapa något. För de flesta brukar det faktum att vi är en minoritet när det kommer till musiksmak inte komma som en chock, men i alla fall för min egen del uppstod en viss förvåning när jag insåg att inte ens mina forna vapendragare uppskattade de nya artistiska influenserna jag fått. Jag hade gått ännu ett steg längre. Med detta i åtanke är chansen (eller risken) att möta en likasinnad inte överväldigande. Den är snarare minimal. När mötet dock ändå sker skulle det nästan vara hädelse att inte utnyttja tillfället till "kritiskt musikskapande".
Ibland kommer jag på mig själv med att inse hur mycket musik verkligen betyder. Det tydligaste exemplet är det så pass simpla som känsloyttringar. Efter den första gången vi hade ett inbokat rep, men inte kom in i lokalen på grund av att "vaktmästaren inte förstått det nya systemet med öppen dörr 24/7" (projektledarens egna ord), var min hemresa tillbaka till Lund en enda session av bitterhet oh arga funderingar på hur jag bäst skulle kunna skälla ut projektledaren. Känslan under det senaste repet och glädjen under timmarna efteråt fungerade som den totala motsatsen till gången innan. Jag har helt enkelt saknat det. Det enkla i att ha ont i armen efter att ha hamrat på en gitarr i tre timmar och det kamratliga i att höra snabb, arg och framförallt synkoperad musik explodera ur högtalarna. Att som kronan på verket få klagomål mitt under repet från snubbarna i Hiphop-studion i rummet bredvid gör upplevelsen fulländad.
Det är fan hårdrock.
Studiecirkeln har döpts till "Kritiskt musikskapande". Tre deltagare krävs för en studiecirkel och redskapen denna gång är gitarr, bas och trummor. För cirka ett år sedan diskuterade trummisen och gitarristen med varandra om möjligheten att kunna använda det gemensamma intresset, samt den liknande historien av detta musicerande, till att skapa något. För de flesta brukar det faktum att vi är en minoritet när det kommer till musiksmak inte komma som en chock, men i alla fall för min egen del uppstod en viss förvåning när jag insåg att inte ens mina forna vapendragare uppskattade de nya artistiska influenserna jag fått. Jag hade gått ännu ett steg längre. Med detta i åtanke är chansen (eller risken) att möta en likasinnad inte överväldigande. Den är snarare minimal. När mötet dock ändå sker skulle det nästan vara hädelse att inte utnyttja tillfället till "kritiskt musikskapande".
Ibland kommer jag på mig själv med att inse hur mycket musik verkligen betyder. Det tydligaste exemplet är det så pass simpla som känsloyttringar. Efter den första gången vi hade ett inbokat rep, men inte kom in i lokalen på grund av att "vaktmästaren inte förstått det nya systemet med öppen dörr 24/7" (projektledarens egna ord), var min hemresa tillbaka till Lund en enda session av bitterhet oh arga funderingar på hur jag bäst skulle kunna skälla ut projektledaren. Känslan under det senaste repet och glädjen under timmarna efteråt fungerade som den totala motsatsen till gången innan. Jag har helt enkelt saknat det. Det enkla i att ha ont i armen efter att ha hamrat på en gitarr i tre timmar och det kamratliga i att höra snabb, arg och framförallt synkoperad musik explodera ur högtalarna. Att som kronan på verket få klagomål mitt under repet från snubbarna i Hiphop-studion i rummet bredvid gör upplevelsen fulländad.
Det är fan hårdrock.
En "sitvation" där "sterotyper" "skilldrades"
Någon slags gräns får väl ändå sättas för vad som kan vara tillåtet att skriva i universitetssammanhang? Sånt här får man helt enkelt inte skriva:
"Utan att ha hunnit analysera texterna för noggrant, utstrålar Sultan Khan i hennes reportage precis som den ordinäre pappan gör i en familj från mellanöstern. Hon skriver verkligen om honom precis så som jag trodde, mest baserat på mina egna erfarenheter och möten med pappor ifrån familjer som har ursprung ifrån mellanöstern. Det är allt som oftast så att det är dem som styr familjen, och att övriga inte har mycket att säga till om exempel när fadern har bestämt en sak"
Språkligt, och främst innehållsmässigt, finns det så fruktansvärt mycket att säga om det där stycket att det nästan blir överdrivet. Fantastiskt att man i princip baserar en hel reportageanalys på "möten med pappor ifrån familjer som har ursprung ifrån mellanöstern". Det blir ännu märkligare när arbetet handlade om ett reportage från Afghanistan. Sist jag kollade låg detta land cirka 200 mil från det område som går under namnet "Mellanöstern". Hur då "egna erfarenheter" av "pappor" med ursprung i Mellanöstern går att använda som underlag för en reportageanalys om Afghanistan är för mig oförståeligt.
Jag försöker verkligen att inte vara allt för raljerande, men jag måste tyvärr även påpeka att:
1) ordet stereotyp inte kan stavas "sterotyp" - oavsett hur det låter..
2) "skildringar" inte stavas med två "l" - oavsett hur det låter..
3) ordet situation (denna är värst) faktiskt inte stavas med "v" - OAVSETT hur det låter..
Jag hatar egentligen när språkpolisen i mig kommer fram. Stackaren visste inte vad han hade att vänta sig. Och jag försökte ändå begränsa kritiken. Det är dock väldigt svårt att bortse från det faktum att det kanske var bland det värsta jag läst under min tid vid universitetet.
Jag begränsade mig i min kritik som sagt.
Tips: Programmet "Word" har stavkontroll. Lita på den.
"Utan att ha hunnit analysera texterna för noggrant, utstrålar Sultan Khan i hennes reportage precis som den ordinäre pappan gör i en familj från mellanöstern. Hon skriver verkligen om honom precis så som jag trodde, mest baserat på mina egna erfarenheter och möten med pappor ifrån familjer som har ursprung ifrån mellanöstern. Det är allt som oftast så att det är dem som styr familjen, och att övriga inte har mycket att säga till om exempel när fadern har bestämt en sak"
Språkligt, och främst innehållsmässigt, finns det så fruktansvärt mycket att säga om det där stycket att det nästan blir överdrivet. Fantastiskt att man i princip baserar en hel reportageanalys på "möten med pappor ifrån familjer som har ursprung ifrån mellanöstern". Det blir ännu märkligare när arbetet handlade om ett reportage från Afghanistan. Sist jag kollade låg detta land cirka 200 mil från det område som går under namnet "Mellanöstern". Hur då "egna erfarenheter" av "pappor" med ursprung i Mellanöstern går att använda som underlag för en reportageanalys om Afghanistan är för mig oförståeligt.
Jag försöker verkligen att inte vara allt för raljerande, men jag måste tyvärr även påpeka att:
1) ordet stereotyp inte kan stavas "sterotyp" - oavsett hur det låter..
2) "skildringar" inte stavas med två "l" - oavsett hur det låter..
3) ordet situation (denna är värst) faktiskt inte stavas med "v" - OAVSETT hur det låter..
Jag hatar egentligen när språkpolisen i mig kommer fram. Stackaren visste inte vad han hade att vänta sig. Och jag försökte ändå begränsa kritiken. Det är dock väldigt svårt att bortse från det faktum att det kanske var bland det värsta jag läst under min tid vid universitetet.
Jag begränsade mig i min kritik som sagt.
Tips: Programmet "Word" har stavkontroll. Lita på den.
Missa inte frälsaren Java!
Det krävs en kort betraktelse av en föreläsning i Internetjournalistik som jag upplevde häromdagen. För det första ska jag berätta att i den kurs som jag läser för tillfället, B-kursen i Pressvetenskap, så är vi sex stycken studenter. Att det fungerar överhuvudtaget är en gåta, men det är en annan fråga. Hursomhelst, på denna föreläsning om Internetjournalistik var vi endast fyra deltagande åhörare - vilket gjorde denna föreläsning än mer problematisk eftersom det inte fanns något sätt att gömma sig på. Full koncentration krävdes.
Nåväl, föreläsaren för dagen var en verksam journalist på den blekingska tidningen Sydöstran. Efter lektionen fick jag av en kamrat höra åsikten att Blekinge är Sveriges tråkigaste län och efter två timmar med denna journalist kan jag inte göra annat än att tro på min kamrat. En människa kan inte vara såpass tråkig utan att vara betingad av något och i detta fall tycktes betingelsen vara Blekinge län. Situationen förvärrades av det faktum att det tog den första halvan av lektionen för att överhuvudtaget höra vad mannen sade, inte på grund av att jag har svårt med blekingska, jag tror inte ens att han var från Blekinge, utan på grund av att han pratade så otroligt tyst. Och snabbt. Och sluddrigt.
Efter en kort inledning, där han ingående berättade om vad internet är för fyra unga män, gick han vidare till att visa hur "primitiva och tokiga" de första nättidningarnas upplägg var. Och lite roligt får jag säga att det var. Sydsvenska Dagblades nätversion från mitten av 90-talet publicerade en uppmaning, under rubriken "Internet, internet, internet...", som löd: "Missa inte frälsaren Java!". Eftersom nättidningarna inte hade anställda journalister, utan endast internetgalna tekniker, blir uppmaningen än mer lustig. Tekniknördarna måste verkligen kännt sig "frälsta" av det nya programspråket Java.
Vi går vidare med föreläsningen. Föreläsningens innehåll skulle kunnat ha sagts på fem minuter, men till följd av en del komplikationer tog den två timmar. Utan paus. Dessa komplikationer var att internetuppkopplingen var allt för seg för att kunna ladda de gamla nättidningarna. Ironin kunde inte varit med påtaglig. Och istället för att fortsätta prata om ämnet satt journalisten där och stirrade på skärmen medan sidan laddades och fnissade halvt för sig själv att "att bläddra i en papperstidning är aldrig så här svårt". Så där satt vi alla, i tysthet, och tittade på när Aftonblades första nätutgåva från 1994 försökte ladda. Jag överdriver inte när jag säger att i reell tid tog detta laddande av alla gamla nättidningar cirka 30 minuter av föreläsningens två timmar.
Slutsatsen av detta blir: Journalister ska inte undervisa. Pedagogiken är förträffligt sparsam.
Det finns ett citat angående tidningars motstånd mot internet överlag. Så här uttalar en svensk journalist på den blekingska tidningen Sydöstran det:
"De låå åv suppressjon åv rädikel åppresjon"
(The law of suppression of radical oppression)
Parodi är det rätta ordet.
Nåväl, föreläsaren för dagen var en verksam journalist på den blekingska tidningen Sydöstran. Efter lektionen fick jag av en kamrat höra åsikten att Blekinge är Sveriges tråkigaste län och efter två timmar med denna journalist kan jag inte göra annat än att tro på min kamrat. En människa kan inte vara såpass tråkig utan att vara betingad av något och i detta fall tycktes betingelsen vara Blekinge län. Situationen förvärrades av det faktum att det tog den första halvan av lektionen för att överhuvudtaget höra vad mannen sade, inte på grund av att jag har svårt med blekingska, jag tror inte ens att han var från Blekinge, utan på grund av att han pratade så otroligt tyst. Och snabbt. Och sluddrigt.
Efter en kort inledning, där han ingående berättade om vad internet är för fyra unga män, gick han vidare till att visa hur "primitiva och tokiga" de första nättidningarnas upplägg var. Och lite roligt får jag säga att det var. Sydsvenska Dagblades nätversion från mitten av 90-talet publicerade en uppmaning, under rubriken "Internet, internet, internet...", som löd: "Missa inte frälsaren Java!". Eftersom nättidningarna inte hade anställda journalister, utan endast internetgalna tekniker, blir uppmaningen än mer lustig. Tekniknördarna måste verkligen kännt sig "frälsta" av det nya programspråket Java.
Vi går vidare med föreläsningen. Föreläsningens innehåll skulle kunnat ha sagts på fem minuter, men till följd av en del komplikationer tog den två timmar. Utan paus. Dessa komplikationer var att internetuppkopplingen var allt för seg för att kunna ladda de gamla nättidningarna. Ironin kunde inte varit med påtaglig. Och istället för att fortsätta prata om ämnet satt journalisten där och stirrade på skärmen medan sidan laddades och fnissade halvt för sig själv att "att bläddra i en papperstidning är aldrig så här svårt". Så där satt vi alla, i tysthet, och tittade på när Aftonblades första nätutgåva från 1994 försökte ladda. Jag överdriver inte när jag säger att i reell tid tog detta laddande av alla gamla nättidningar cirka 30 minuter av föreläsningens två timmar.
Slutsatsen av detta blir: Journalister ska inte undervisa. Pedagogiken är förträffligt sparsam.
Det finns ett citat angående tidningars motstånd mot internet överlag. Så här uttalar en svensk journalist på den blekingska tidningen Sydöstran det:
"De låå åv suppressjon åv rädikel åppresjon"
(The law of suppression of radical oppression)
Parodi är det rätta ordet.
Överdrivet pretto men ack så trevligt
Jag undrar om jag inte blir mer och mer gubbe för var dag som går. Regelbundna studiecirklar SAMT ölprovningar måste väl ingå i någon sorts gubbighet i alla fall? Det är ju inte ens "mysigt gubbig" utan bara väldigt pretentiöst gubbigt.
I går kväll satt vi sex män i varierande ålder och testade 12 olika öl. Det är otroligt trevligt att ha bekanta och kamrater som är så pass insatta i proceduren kring öl och dess tillverkning."Vad säger doften? Stämmer den överens med smaken? Mycket humle, mycket malt? Försök sätt fingret på någon egenskap ölen har." Det kan lätt bli lite överdrivet och helt plötsligt sitter man där och analyserar nåt massproducerande bryggeris (i går var det Åbro) fulöl och bedömer den som "syrlig. helt klart en tjeckisk öl". Förvisso aningen pinsamt men jag älskar det.
Vi får ju så klart inte veta vilket bryggeri eller vilken sorts öl vi testar vilket gör provningarna till rent ut sagt ett lotteri, förutsatt att man inte har de åtråvärda kunskaperna som behövs. Mitt första bidrag till analyserandet var dock att jag nästan var spot on med den första ölen från Åbro som vi drack. Jag gissade av en slump på rätt bryggeri när jag jämförde den med en av mina för tillfället favoriter: Anderssons (kanske kan dedikera ett inlägg till den ölen någon gång..). Anderssons är nämligen bryggt av Åbro. Ett halvt poäng till mig. Mitt andra bidrag var att en av de Innis&Gunn-ölen (av 5) vi smakade doftade precis som en nyöppnad påse Sourcream&Onion. Väldigt märkligt. Som tur var höll en annan deltagare med mig så jag slapp skämmas för mitt djärva påstående. Lyckligtvis smakade ölen inte av gräddfil och lök. DET hade varit väldigt flummigt.
Jag kommer bli tjock om denna regelbundenhet håller i sig. Ölmage - here I come.
I går kväll satt vi sex män i varierande ålder och testade 12 olika öl. Det är otroligt trevligt att ha bekanta och kamrater som är så pass insatta i proceduren kring öl och dess tillverkning."Vad säger doften? Stämmer den överens med smaken? Mycket humle, mycket malt? Försök sätt fingret på någon egenskap ölen har." Det kan lätt bli lite överdrivet och helt plötsligt sitter man där och analyserar nåt massproducerande bryggeris (i går var det Åbro) fulöl och bedömer den som "syrlig. helt klart en tjeckisk öl". Förvisso aningen pinsamt men jag älskar det.
Vi får ju så klart inte veta vilket bryggeri eller vilken sorts öl vi testar vilket gör provningarna till rent ut sagt ett lotteri, förutsatt att man inte har de åtråvärda kunskaperna som behövs. Mitt första bidrag till analyserandet var dock att jag nästan var spot on med den första ölen från Åbro som vi drack. Jag gissade av en slump på rätt bryggeri när jag jämförde den med en av mina för tillfället favoriter: Anderssons (kanske kan dedikera ett inlägg till den ölen någon gång..). Anderssons är nämligen bryggt av Åbro. Ett halvt poäng till mig. Mitt andra bidrag var att en av de Innis&Gunn-ölen (av 5) vi smakade doftade precis som en nyöppnad påse Sourcream&Onion. Väldigt märkligt. Som tur var höll en annan deltagare med mig så jag slapp skämmas för mitt djärva påstående. Lyckligtvis smakade ölen inte av gräddfil och lök. DET hade varit väldigt flummigt.
Jag kommer bli tjock om denna regelbundenhet håller i sig. Ölmage - here I come.
söndagkväll
Vakten utanför den där krogen i går kan inte ha trott sina ögon när jag slängde fram legget. 20? Tror han verkligen att han ska komma in här? Kan han inte läsa? Det är ju 28 här! (
Vad fasiken är det för sjuk åldersgräns förresten? 28? Inte ens mina kamrater under gårdagen skulle komma in och den yngste av dem är 24.
Sen kan man ju fråga sig om jag verkligen skulle vilja gå in på ett sådant ställe. Det känns ju lite "goldie oldie".
Kort betraktelse: Tänk om all studielitteratur man läser skulle vara lika intressant som det material vi läser i studiecirkeln. Får mig än en gång att fortsatt hävda att det är skillnad på utbildning och bildning. Bildning är oändligt mycket mer värdefullt.
Vad fasiken är det för sjuk åldersgräns förresten? 28? Inte ens mina kamrater under gårdagen skulle komma in och den yngste av dem är 24.
Sen kan man ju fråga sig om jag verkligen skulle vilja gå in på ett sådant ställe. Det känns ju lite "goldie oldie".
Kort betraktelse: Tänk om all studielitteratur man läser skulle vara lika intressant som det material vi läser i studiecirkeln. Får mig än en gång att fortsatt hävda att det är skillnad på utbildning och bildning. Bildning är oändligt mycket mer värdefullt.
Dorsin talar klarspråk
Jag är fan sämst. Två föreläsningar (viktiga) på en vecka och jag missar båda. Skyller på lathet och whiskeyn.
Exotism när den är som bäst
Utdrag från wikipedia om exotism: "Längtan efter det okända, drömmen om fjärran länder och tider samt dyrkan av naturen är några exempel på exotismens filosofi. Det centrala inom riktningen kan sammanfattas som "charmen i det okända"."
Från och till kommer begreppet exotism upp i min vardag. Framförallt gäller det en av mina vänner som gärna och villigt beskriver sig själv som en "exotist". Ju mer jag funderar, desto mer kommer jag själv fram till att den benämningen nog kan passa in på mig också. Detta gäller inte bara i termer av attraktion utan också rent allmänt. Nyss upplevde jag till exempel tre äldre afroamerikaner i bibliotekscafeterian (förslagsvis från New York. Inte för att jag är någon höjdare på amerikanska accenter men..). Alla som sett en amerikansk tv-serie eller film någon gång, gärna porträtterande förorter som typ Bronx N.Y. vet vad jag snackar om när jag säger att äldre afroamerikanska män och kvinnor är så jävla sköna.
Den bilden är ju så klart stereotypisk men jag blev ändå så jävla munter när den gamla kvinnan stannade upp, tittade nyfiket på mig och sade: "I'm sorry, but I have to ask. Do you sleep with those things?" (hon refererade till mina stora svarta öronsmycken). Efter mitt jakande svar replikerar hon i ett husmoderligt skratt : "You're brave, boy".
Tidigare hade en av de två männen i sällskapet pratat i telefon och frågat personen på andra sidan linjen om denne kunde leta reda på hans plånbok. Den var troligtvis i en bakficka på ett på par byxor. När han fått bekfrätat för sig att den befann sig där brister han ut i: "You better not steal my money!". Den äldre kvinnan ropar då ut: "Take it and run!". Hahah, gumman var säkert närmare 80.
Jag kände mig helt enkelt jävligt cool. "Här sitter jag och hänger med the old folks", liksom. Stenhårt.
Från och till kommer begreppet exotism upp i min vardag. Framförallt gäller det en av mina vänner som gärna och villigt beskriver sig själv som en "exotist". Ju mer jag funderar, desto mer kommer jag själv fram till att den benämningen nog kan passa in på mig också. Detta gäller inte bara i termer av attraktion utan också rent allmänt. Nyss upplevde jag till exempel tre äldre afroamerikaner i bibliotekscafeterian (förslagsvis från New York. Inte för att jag är någon höjdare på amerikanska accenter men..). Alla som sett en amerikansk tv-serie eller film någon gång, gärna porträtterande förorter som typ Bronx N.Y. vet vad jag snackar om när jag säger att äldre afroamerikanska män och kvinnor är så jävla sköna.
Den bilden är ju så klart stereotypisk men jag blev ändå så jävla munter när den gamla kvinnan stannade upp, tittade nyfiket på mig och sade: "I'm sorry, but I have to ask. Do you sleep with those things?" (hon refererade till mina stora svarta öronsmycken). Efter mitt jakande svar replikerar hon i ett husmoderligt skratt : "You're brave, boy".
Tidigare hade en av de två männen i sällskapet pratat i telefon och frågat personen på andra sidan linjen om denne kunde leta reda på hans plånbok. Den var troligtvis i en bakficka på ett på par byxor. När han fått bekfrätat för sig att den befann sig där brister han ut i: "You better not steal my money!". Den äldre kvinnan ropar då ut: "Take it and run!". Hahah, gumman var säkert närmare 80.
Jag kände mig helt enkelt jävligt cool. "Här sitter jag och hänger med the old folks", liksom. Stenhårt.
Liten besvikelse
Uppdatering: Nachtmystium var inte alls bra. Det var faktiskt rätt dåligt. Låter som ett mörkt och lite mer experimentellt Linkin Park. Sämst. Mesigt.
Det är farligt att ha för höga förväntningar.
Det är farligt att ha för höga förväntningar.
När nörderiet misslyckas
Det värsta med att inte ha internet hemma är att mina möjligheter att vara den musik-nörd jag så gärna vill vara har decimerats kraftigt. Hopplösheten ler mot mig varje gång jag läst Close-Up och jag inte kan spotify:a/myspace:a den musik som verkar intressant. Hur i helvete ska jag veta om Nachtmystium är bra, va? Jag kan tyvärr inte ens försöka lyssna på dem inne i biblioteket. Risken finns att jag skulle bli utslängd (och nej, jag har inga hörlurar med mig).
Tragiskt.
Tragiskt.
